*Suck* Here I am again. Sittandes framför datorn och önskar att jag var nån annan. Någon som hade skäl att leva. Jag menar, inte för att jag inte har skäl att leva, det finns ju… Pappa, bästisen… ja, och så hela fadderullan med de andra kompisarna. Men ändå, det känns som om jag bara gör allt mer svårt för alla! Jag bara stör, right? Eller, det verkar ju så… Fast neej, idag fick jag ett brev från bästisen (Jag kallar henne ”I”, ok?). I hade skrivit att hon saknade mig, efter nästan två veckor i Österrike, med hennes rika pappa, som tyvärr inte existerar i MIN familj. Hennes pappa är ishockytränare,  han tränar typ landslaget i Österrike eller nåt. Och min gamle far är geolog. Aja, hon skrev ditt och datt, om hur mannen de bor hon pratar jättedålig engelska…

I, hon är en sån kompis man blir glad av. En sån som man skiner upp av när man ser henne. Man börjar nästan skratta av bara tanken på hennes knäppa humor, och hur hon nästan kissar ner sig av skratt när jag är med henne. *Suck* Varför kan inte alla vara som I? Ajusste, den matematiska förmågan skulle dö ut…

Men TILL saken! …äsch, jag skriver det imorrn, jag kom helt av mig… Men snÄLLA förtsätt läs min blogg! Jag sriver BARA för dig. Och skiv en kommentar, pleease!